Psaltaren Chapter 104

1. Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.

2. Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;

3. du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.

4. Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.

5. Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.

6. Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.

7. Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.

8. Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.

9. En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.

10. Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.

11. De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.

12. Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.

13. Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.

14. Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden

15. och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.

16. HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;

17. fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.

18. Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.

19. Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.

20. Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,

21. de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.

22. Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.

23. Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.

24. Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.

25. Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.

26. Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.

27. Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.

28. Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.

29. Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.

30. Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.

31. HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,

32. han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.

33. Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.

34. Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.

35. Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!