Job Chapter 39

1. Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

2. (39:5) Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

3. (39:6) De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

4. (39:7) Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

5. (39:8) Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

6. (39:9) Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

7. (39:10) Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

8. (39:11) Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

9. (39:12) Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

10. (39:13) Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

11. (39:14) Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

12. (39:15) Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

13. (39:16) Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

14. (39:17) Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

15. (39:18) Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

16. (39:19) Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

17. (39:20) Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

18. (39:21) Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

19. (39:22) Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

20. (39:23) Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

21. (39:24) Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

22. (39:25) Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

23. (39:26) Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

24. (39:27) Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

25. (39:28) För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

26. (39:29) Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

27. (39:30) Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

28. (39:31) På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

29. (39:32) Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

30. (39:33) Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.