Markus Chapter 7

1. Och fariséerna, så ock några skriftlärde som hade kommit från Jerusalem, församlade sig omkring honom;

2. och de fingo då se några av hans lärjungar äta med "orena", det är otvagna, händer.

3. Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer,

4. likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig; många andra stadgar finnas ock, som de av ålder pläga hålla, såsom att skölja bägare och träkannor och kopparskålar.

5. Därför frågade honom nu fariséerna och de skriftlärde: "Varför vandra icke dina lärjungar efter de äldstes stadgar, utan äta med orena händer?"

6. Men han svarade dem: "Rätt profeterade Esaias om eder, I skrymtare, såsom det är skrivet: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig;

7. och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.'

8. I sätten Guds bud å sido och hållen människors stadgar."

9. Ytterligare sade han till dem: "Rätt så; I upphäven Guds bud för att hålla edra egna stadgar!

10. Moses har ju sagt: 'Hedra din fader och din moder' och 'Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden dö.'

11. Men I sägen: om en son säger till sin fader eller sin moder: 'Vad du av mig kunde hava fått till hjälp, det giver jag i stället såsom korban' (det betyder offergåva),

12. då kunnen I icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin moder.

13. På detta sätt gören I Guds budord om intet genom edra fäderneärvda stadgar. Och mycket annat sådant gören I."

14. Därefter kallade han åter folket till sig och sade till dem: "Hören mig alla och förstån.

15. Intet som utifrån går in i människan kan orena henne, men vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar henne."

16. Den som har öron till att höra, han höre.

17. När han sedan hade lämnat folket och kommit inomhus, frågade hans lärjungar honom om detta bildliga tal.

18. Han svarade dem: "Ären då också I så utan förstånd? Insen I icke att intet som utifrån går in i människan kan orena henne,

19. eftersom det icke går in i hennes hjärta, utan ned i buken, och har sin naturliga utgång?" Härmed förklarade han all mat för ren.

20. Och han tillade: "Vad som går ut ifrån människan, detta är det som orenar människan.

21. Ty inifrån, från människornas hjärtan, utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord,

22. äktenskapsbrott, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, hädelse, övermod, oförsynt väsende.

23. Allt detta onda går inifrån ut, och det orenar människan."

24. Och han stod upp och begav sig bort därifrån till Tyrus' område. Där gick han in i ett hus och ville icke att någon skulle få veta det. Dock kunde han icke förbliva obemärkt,

25. utan en kvinna, vilkens dotter var besatt av en oren ande, kom, strax då hon hade fått höra om honom, och föll ned för hans fötter;

26. det var en grekisk kvinna av syrofenicisk härkomst. Och hon bad honom att han skulle driva ut den onde anden ur hennes dotter.

27. Men han sade till henne: "Låt barnen först bliva mättade; det är ju otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna."

28. Hon svarade och sade till honom: "Ja, Herre; också äta hundarna under bordet allenast av barnens smulor."

29. Då sade han till henne: "För det ordets skull säger jag dig: Gå; den onde anden har farit ut ur din dotter."

30. Och när hon kom hem, fann hon flickan ligga på sängen och såg att den onde anden hade farit ut.

31. Sedan begav han sig åter bort ifrån Tyrus' område och tog vägen över Sidon och kom, genom Dekapolis' område, till Galileiska sjön.

32. Och man förde till honom en som var döv och nästan stum och bad honom att lägga handen på denne.

33. Då tog han honom avsides ifrån folket och satte sina fingrar i hans öron och spottade och rörde vid hans tunga

34. och såg upp till himmelen, suckade och sade till honom: "Effata" (det betyder: "Upplåt dig").

35. Då öppnades hans öron, och hans tungas band löstes, och han talade redigt och klart.

36. Och Jesus förbjöd dem att omtala detta för någon; men ju mer han förbjöd dem, dess mer förkunnade de det.

37. Och folket häpnade övermåttan och sade: "Allt har han väl beställt: de döva låter han höra och de stumma tala."