Predikaren Chapter 3

1. Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.

2. Födas har sin tid, och dö har sin tid. Plantera har sin tid, och rycka upp det planterade har sin tid.

3. Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ned har sin tid, och bygga upp har sin tid.

4. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid.

5. Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin tid. Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har sin tid.

6. Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid. Förvara har sin tid, och kasta bort har sin tid.

7. Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid. Tiga har sin tid, och tala har sin tid.

8. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.

9. Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

10. Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att plåga sig med.

11. Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som Gud har gjort.

12. Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och göra sig goda dagar, så länge de leva.

13. Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all sin möda, så är också detta en Guds gåva.

14. Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån. Och Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.

15. Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

16. Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.

17. Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man gör har sin tid hos honom.

18. Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att de äro såsom fänad.

19. Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet.

20. Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.

21. Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om fänadens ande att den far ned under jorden?

22. Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får. Ty vem kan föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad som skall ske efter henne?