2 Samuelsbokem Chapter 16

1. När David hade gått framåt ett litet stycke från bergstoppen, då mötte honom Siba, Mefibosets tjänare, med ett par lastade åsnor, som buro två hundra bröd, ett hundra russinkakor, ett hundra fruktkakor och en vinlägel.

2. Då sade konungen till Siba: "Vad vill du med detta?" Siba svarade: "Åsnorna skola vara för konungens husfolk till att rida på, brödet och fruktkakorna skola tjänarna hava att äta, och vinet skola de törstande hava att dricka i öknen."

3. Konungen sade: "Men var är din herres son?" Siba svarade konungen: "Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: 'Nu skall Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.'"

4. Då sade konungen till Siba: "Se, allt vad Mefiboset äger skall vara ditt." Siba svarade: "Jag faller ned för dig; låt mig finna nåd för dina ögon, min herre konung."

5. När sedan konung David hade kommit till Bahurim, då trädde därifrån ut en man som var besläktad med Sauls hus och hette Simei, Geras son; han trädde fram och for ut i förbannelser.

6. Och han kastade stenar på David och på alla konung Davids tjänare, fastän allt folket och alla hjältarna omgåvo denne, både till höger och till vänster.

7. Och Simeis ord, när han förbannade honom, voro dessa: "Bort, bort, du blodsman, du ogärningsman!

8. HERREN låter nu allt Sauls hus' blod komma tillbaka över dig, du som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu konungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i den olycka du förtjänade, ty en blodsman är du."

9. Då sade Abisai, Serujas son, till konungen: "Varför skall den döda hunden där få förbanna min herre konungen? Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom."

10. Men konungen svarade: "Vad haven I med mig att göra, I Serujas söner? Om han förbannar, och om det är HERREN som har bjudit honom att förbanna David, vem törs då fråga: 'Varför gör du så?'

11. Och David sade ytterligare till Abisai och till alla sina tjänare: "Min son, han som har utgått från mitt eget liv, står mig ju efter livet; med huru mycket mer skäl då denne benjaminit! Låten honom vara, må han förbanna; ty HERREN har befallt honom det.

12. Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN åter giver mig lycka, till gengäld för den förbannelse som i dag uttalas över mig."

13. Och David gick med sina män vägen fram, under det att Simei gick längs utmed berget, jämsides med honom, och for ut i förbannelser och kastade stenar och grus, där han gick jämsides med honom.

14. När så konungen, med allt folket som följde honom, hade kommit till Ajefim, rastade han där.

15. Men Absalom hade med allt sitt folk, Israels män, kommit till Jerusalem; han hade då också Ahitofel med sig.

16. När nu arkiten Husai, Davids vän, kom till Absalom, ropade Husai till Absalom: "Leve konungen! Leve konungen!"

17. Absalom sade till Husai: "Är det så du visar din kärlek mot din vän? Varför har du icke följt med din vän?"

18. Husai svarade Absalom: "Nej, den som HERREN och detta folk och alla Israels män hava utvalt, honom vill jag tillhöra, och hos honom vill jag stanna.

19. Och dessutom, vilken bör jag tjäna? Bör jag icke tjäna inför hans son? Jo, såsom jag har tjänat inför din fader, så vill jag ock göra det inför dig."

20. Och Absalom sade till Ahitofel: "Given nu ett råd om vad vi skola göra."

21. Ahitofel sade till Absalom: "Gå in till din faders bihustrur, som han har lämnat kvar för att vakta huset. Då får hela Israel höra att du har gjort dig förhatlig för din fader, och så styrkes modet hos alla dem som hålla med dig.

22. Därefter slog man upp ett tält åt Absalom ovanpå taket, och så gick Absalom in till sin faders bihustrur inför hela Israels ögon.

23. Den tiden gällde nämligen ett råd som Ahitofel gav lika mycket som om man hade frågat Gud till råds; så mycket gällde vart råd av Ahitofel både för David och för Absalom.